Reseskildring: Botswana – där hjärtat hinner landa

Elefant i Botswana
Foto: Malin Albertsson

Efter ett dygns långdragen resa via London och Johannesburg tar det lilla propellerplanet från Air Botswana äntligen mark på den torra, afrikanska jorden. Det har varit klart väder på den korta flighten från Johannesburg och de rödbruna torra markerna har brett ut sig under oss mot den klarblå himlen i norra Botswana, nära gränsen mot Namibia.

Hettan är obarmhärtig när den slår emot oss. Kön rör sig långsamt framåt, och på andra sidan båsen ser vi att våra väskor redan är inburna och står och väntar. Det finns ett litet rullband på flygplatsen, som jag inte sett snurra någon enda gång när jag landat här. Säkerhetskontrollen består av en enda liten röntgenapparat. Inrese- och utresekort måste lämnas i en omständig och långsam procedur i olika små bås. Det finns två små gater med ett par rader av stolar. Passagerarna promenerar själva till och från planet över den heta plattan där planen landar och lyfter.

Här finns inget wifi eller bekväma salonger att vistas i. Ingen luftkonditionering eller laddningsplats för mobil eller dator. Men det är just det som gör att jag älskar det. Att jag själv får bära min väska ut i Afrika. Att det alltid finns tid här. Att hjärtat hinner landa.

De välbekanta leende ansiktena som ropar ”pula!” (=regn! lycka!) på andra sidan den ensamme tullkonstapeln. Dammet, hettan och den fantastiska och omtumlande känslan av att vara på en plats långt, långt borta i det så annorlunda, men ändå hemma. Det är i den känslan jag kliver ut i Afrika – och den känslan jag sätter ord på senare när den afrikanska natten sänker sig över savannen, där Orions bälte står vertikalt istället för horisontellt, och cikadorna spelar öronbedövande högt i det svarta, varma mörkret.

Naturen i Botswana
Foto: Malin Albertsson

Nästa kväll färdas jag genom den afrikanska natten. Som små gula ljusglimtar dyker eldar upp som små prickar ute i mörkret längs vägen. Det luktar rök i det svarta mörkret mitt ute i ingenstans. Getter, åsnor och kor dyker plötsligt och oberäkneligt upp mitt på vägen. De säger att det finns ett före och ett efter Afrika – ett före och ett efter eldarna.

Vi är långt ute på landsbygden. Mil efter mil dundrar och hoppar vi fram i mörkret på de raka guppiga vägarna. Det dammar om de torra vägarna. Bilen är öppen och vinden kyler. Malaronen gör oss trötta och lättretliga. Människorna och djur dyker upp längs vägkanten i mörkret, alla verkar de på väg någonstans.

Botswana kallas ofta för södra Afrikas stolta framgångssaga sedan självständigheten 1966. Framgången beror till stor del på diamantfyndigheterna. Diamanterna har dock inte enbart fört med sig lycka till landet. Gruvorna där diamanterna bryts är skälet till att många av kvinnorna är ensamstående – för gruvorna har även inneburit att många män har lämnat för att arbeta, och kring gruvorna har även en spridning av HIV skett. Numera får de HIV-drabbade som är anställda av det delvis statliga diamantbolaget gratis vård och mediciner.

En annan utmaning är malarian, och alla har inte förmånen att få tillgång till medicin. Många dör fortfarande i sjukdomen, trots att kommunen och andra organisationer försöker göra vad de kan för att hindra att människor blir sjuka. Borgmästaren i vår afrikanska lilla hemstad berättar att han är med på så många begravningar som han hinner runt om i distriktet. Begravningarna brukar locka många människor. Här är döden en del av livet. Här betyder det lilla något stort.

Som de tre små pojkar som sitter på en filt under ett marula- träd i en by. De tittar på oss med stora ögon, kanske har de aldrig tidigare sett någon som inte har hud svart som natten. De får små munspel av oss. Den blygaste av pojkarna är inte lika framåt som sina två kompisar, och avvaktar lite vid sidan om. Han tittar ner i marken. Han får det sista munspelet – och lyckan i hans ögon när han inser att också han kommer att få ett går inte att ta miste på. Vi kör ut från byn med nervevade rutor och tonerna av småländska munspel breder ut sig över den afrikanska savannen. Kontrasten, liksom lyckan, är total.

Kvinnor gör hantverk i Botswana
Foto: Malin Albertsson

Kvinnorna i Botswana ger ett starkt intryck, även om de ensamma försörjer en hel familj. Deras blickar är fasta och deras ryggar raka, även om deras självförtroende inte räcker till att tro på att någon kan vilja köpa deras omsorgsfullt flätade korgar. De ler där de sitter under marula-träden i stora grupper och flätar tillsammans. Det råder en ro över dem, och att träffas och fläta varje eftermiddag är lika mycket ett arbete som en social funktion. Här avhandlas det mesta – men också en vilsam tystnad och koncentration. De är här och nu.

Hon heter Maria, och bor i en av de små byarna ute på savannen en bra bit norr om Maun. Det är dammigt och torrt och byborna bor i små hus med väggar av lera och tak av plåt eller grenar. De som har det lite bättre bor i hus av cement, men här ute på landsbygden är det inte många som har råd att bygga ett sådant hus. Eftersom vintrarna här kan ha temperaturer som kryper ner på nätterna, kan det bli kallt. Och tvärtom, när sommartemperaturerna i december och januari går upp mot 45 grader så är lerväggar effektiva i att hålla hettan ute.

Maria är i 35-årsåldern, men med sin spensliga kroppsbyggnad och sitt försiktiga sätt ger hon ett intryck av att vara yngre. Ögonen är stora och sorgsna, men när hon ler spricker hela hennes ansikte upp i ett sken av vita tänder. Hon lever med sina föräldrar och sin systers fyra barn. Hennes syster har gått bort så hon försörjer dem alla genom deras lilla jordbruk. Hon är även en begåvad korgfläterska, som flätar fantastiska korgar i olika mönster och färger. Alla korgar berättar en egen historia, och kallas till exempel ”Giraffens tårar” eller ”Zebrans panna”. Människornas närhet och kärlek till det vilda; djuren och naturen förs fram via korgarna.

I praktiken används korgarna som förvaring till tex mjöl, grödor, eller, om de är tillräckligt hårt flätade, till vatten. Korgarna säljs även via ett kvinnokollektiv som Maria är medlem i, till turister som är på väg på safari i något av naturreservaten i närområdet. Maria berättar att hon ofta får gå långt för att finna de speciella palmblad som används till korgarna, ibland i flera dagar, och bland lejon, ormar och andra vilda djur. Kvinnorna går i grupp och vakar på varann. Sedan sitter de tillsammans i byn, varje eftermiddag, under ett särskilt stort marula-träd, och flätar och färgar sina korgar. Att färdigställa en korg kan ta allt från en vecka till flera månader. Inkomsterna Maria får för korgarna är nödvändiga för familjens försörjning, och för att hennes systers barn ska kunna gå i skolan.

Hantverk skapas i skuggan i Botswana
Foto: Malin Albertsson

De är stolta över sina historier och över sitt hantverk, även om de kanske har svårt att våga tro att de kan sälja dem. De är stolta över sitt Botswana, över savannen, det vilda och fria. Över att Botswana fick bli Botswana och aldrig blev en del av Sydafrika, hur nära det än var. Kärleken till deras eget land vann. De är stolta över att president Khama höll fast vid sin kärlek till den brittiska Ruth Williams, trots att de många ”bydomstolarna”; kgosi, talade till deras nackdel. Kärleken vann.

Aldrig har jag upplev detta stolta hopp så tydligt som i samtalet med den tandlösa och ensamstående kvinna som satt under trädet och flätade sina korgar. Innan dess hade hon arbetat många timmar på sitt lilla jordbruk. Allt för att kunna skicka sina barn till skolan. För kunskap är makt, säger hon. Kunskap är hopp. Kunskap är framtiden. Så när jag frågar vad korgflätningen betyder för henne är svaret enkelt:

What does basketry mean to you? – It means life.

De säger att det finns ett före och ett efter Afrika. Att något händer när fötterna står i den röda afrikanska jorden. Ingen annan plats har gett mig samma starka känsla av liv. Kanske är det hur människorna här hyllar regnet och ropar ”pula!”. Hur de lever nära det vilda, djuren och varandra. Nära jorden, himlen och eldarna i mörkret. Hur de vågar skratta mitt i sin utsatthet. Hur hjärtan hinner landa.


Om Skribenten:
Vår skribent Malin Albertsson Malin Albertsson är baserad i Sverige och arbetar idag som turism och informationschef i en småländsk kommun. Malins stora intresse är resor och hon har idag besökt ett 60-tal länder. Tillsammans med resor har hon även skrivande som sitt stora intresse, vilket också är något hon gärna delar med sig av.

Instagram: @voyage.of.the.world
Malins reseskildringar kan du läsa på voyageoftheworld.com

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *