PlatserReseskildring

Réunion – egensinnigt i Indiska Oceanen

By juni 29, 2017 No Comments

Att flyga till Réunion från Mauritius är en annorlunda upplevelse. Trots den korta flygtiden på 45 minuter så förflyttas man hela vägen från Indiska Oceanen och in i EU. För här, 70 mil utanför Madagaskar, ligger en mycket exotisk del av Frankrike utslängd i havet.

Réunions historia präglas av slaveri och kolonialism. På 1800-talet tog britterna Réunion från Napoleon, men gav tillbaka ön redan fyra år senare. Den kreolska kulturen har sin grund i de afrikanska slavarnas arbete på sockerplantagen, och idag är fyra av tio invånare kreoler, det vill säga med fransk-afrikanskt ursprung. Resten av invånarna är européer eller har asiatiskt ursprung. Allt från musik, mat och arkitektur präglas av denna brokiga historia.

Réunion är idag ett franskt departement med cirka 800 000 invånare, euro som valuta med fina vägar och kollektivtrafik. Franska är officiellt språk, men kreol används i hög utsträckning.

I St Pierre, en stad med cirka 70 000 invånare på södra delen av ön, finns réunionskt vardagsliv snarare än en tillrättalagd turistort. I St Pierre finns flera vackra byggnader och palats som minner om kolonialtiden. Ett av de vackraste är det forna Hotel du Ville, som numera är pampigt kommunhus. Men det finns även mörkare sidor. Tiggare sitter utmed strandpromenaden, och det är tydligt att inte alla i samhället har det lika enkelt här.

På kvällarna är det lokala utelivet fokuserat kring de olika små matbodarna längs med havet, medan musiken dunkar. Vi äter nygräddad pizza från vår favoritbod, medan vågorna piskar in på den klippiga stranden nedanför i mörkret. Vi provar galette, matpannkaka, med en utsökt fyllning av spenat, potatis, ost och lök. Cari, eller carry, är Reunions curry, och serveras ofta med kyckling, ris och linser.

Réunion har drygt en halv miljon besökare per år, jämfört med grannön Mauritius 1,3 miljoner. Direktflygen hit från Europa är få och turisterna är till största del från Frankrike. Ön har på senare år blivit känd för de dödliga hajattacker som i princip årligen tar livet från unga surfare. Ön har, till skillnad från Mauritius, enbart cirka tre mil stränder och rev, och därmed inte alls samma fokus på badturism och lyxhotell utmed kusten. På Réunion består lyxen av något helt annat och mycket djupare – naturen.

Mitt på Réunion finns tre geologiska amfiteatrar, som egentligen är kollapsade delar av den 3000 meter höga vulkanen Piton des Neiges. Piton de la Fournaise är lite lägre än sin syster, och är fortfarande aktiv. Senaste utbrottet var 2010.

Det är lätt att få intrycket att denna bergiga och otillgängliga ö vill vara lite otillgänglig, oavsett om det handlar om att det är franska som gäller eller att naturen inger respekt. Réunion vill inte locka världen till sig – det är bara de envisa och strävsamma vandrarna och cyklisterna som verkar ta sig hela vägen hit.

Sömndruckna missar vi bussen som vi gått upp extra tidigt för att passa från strandpromenaden i St Pierre. Istället köper vi varsin baguette de thon på det lokala bageriet och börjar traska med våra ryggsäckar uppåt stadens höjder och den centrala busstationen. Vi ska åka med de gula bussarna, Cars Jaunes, till St Louis, den större staden som ligger norrut längs kusten. St Louis är något av en hubb för bussarna mot bergen och framförallt till området runt Cilaos.

På busstationen i St Louis väntar en blandning av turister med vandringsryggsäckar, lokala påskfirare och ungdomar i festkläder på nästa buss. Det är mitt i påskhelgen, en stor och högt firad högtid för det i huvudsak katolska Réunion. Glad kreolsk musik strömmar från olika håll och dofterna av grillad poulet, kyckling som är den typiska picknickmaten, sprider sig. Höjdpunkter på långhelger som påsk är att besöka mässan på påskafton, men framförallt att ta med hela storfamiljen på picknick vid havet eller i bergen. Det sägs att den optimala höjden att bo på på Réunion är 400 meter, eftersom man då får svalkan och de lägre temperaturerna från bergen, men ändå närheten till kusten och städerna.

Att åka buss på Réunion är mycket smidigt, om man håller sig till huvudvägarna längs kusten och i bergen. Det är även prisvärt, framförallt i jämförelse med att det mesta i övrigt är dyrt.

Linje 60, rosa buss, kommer punktligt och ska på 1,5 timmar på mycket slingriga vägar ta oss högt upp i bergen till den lilla staden Cilaos, med ett par tusen invånare. Det är cirka 4 mil till Cilaos och det sägs att vägen innehåller mer än 400 kurvor. Cilaos är vandrarnas mekka och härifrån kan man starta vandringar i olika längd och svårighetsgrad. Reden efter 10 minuter på bussen förstår vi varför. Vi färdas genom djupa raviner och högre och högre upp på bergskammarna. Busschauffören får kämpa rejält för att ta bussen runt de små och skarpa kurvorna. Han tutar oavbrutet för att påtala för mötande som kan finnas bakom varje kurva, att bussen är på väg. Det råder en anmärkningsvärd respekt och hänsyn i trafiken.

Grönskan är bedövande längs bergskammarna och vi kan nästan höra hur det knakar medan buskar och träd växer. Klorofyllet och fukten går nästan att ta på genom rutan. Palmer, blommor, kaktusar – så är det överallt på denna ö. Tonerna av grön tar aldrig slut, speciellt de dagar när himlen är klart blå.

Men idag ligger det tunga moln över bergen, och ju högre upp vi kommer, ju mer känns det som att vi kan röra vid det fluffiga. Vi passerar byar som ligger långt där nedanför i ravinen lever i en värld där de då och då blir isolerade från omvärlden. Det kan regna mycket så att vägarna stängs, och nedfallande stenar gör det farligt att färdas på vägarna. Sådana dagar kan man få åka runt hela Réunion för att nå huvudstaden St Denis eller flygplatsen. Det gäller att ha gott om tid.

Bussen har kämpat sig upp till den lilla byn Cilaos. Det är en hisnande utsikt – små hus i olika färger hänger på bergsväggarna och i den lilla byn finns såväl skola, två busshållplatser, en liten affär och ett par restauranger som matar hungriga vandrare, Den lokala lilla marknaden är full med kryddor, de lokala linser som äts med all curry här, och de fantastiska färgglada flätade korgarna.

Luften är hög och syrerik. Det är nära till molnen, och flera grader svalare än vid kusten. Vi vandrar ut på en liten vandringsled som startar vid den stolta lilla kyrkan och leder till ett vattenfall. Det porlar friskt av vatten i bäckar som kommer ner från höjderna, fåglarna kvittrar och våra kläder blir snabbt varma och fuktiga. Det är alla nyanser av grönt man kan föreställa sig – från de majestätiska bergstolarna i mörkgröna toner, till palmernas djupgröna blad och till limegröna ormbunkssläktingar; matt gammelgröna, enorma kaktusar. En känsla av ro fyller kroppen. Fötterna känns stadigare här, närmare jorden och det ursprungliga. Här styr naturen människan – inte tvärtom.

Det är just det som är charmen med Réunion. Att bergen är så extraordinärt höga, vackra och bestämda. Att vägarna är så krokiga. Att man vägrar tillhöra varken Afrika, Indien eller för den delen i sinnet till fullo EU eller Frankrike. För man är ju på kartan så långt borta, i ett eget hörn av världen.

Och det är i denna irriterande otillgänglighet som kärleken till Réunion blir som störst.


Om Skribenten:
Vår skribent Malin Albertsson Malin Albertsson är baserad i Sverige och arbetar idag som turism och informationschef i en småländsk kommun. Malins stora intresse är resor och hon har idag besökt ett 60-tal länder. Tillsammans med resor har hon även skrivande som sitt stora intresse, vilket också är något hon gärna delar med sig av.

Instagram: @voyage.of.the.world
Malins reseskildringar kan du läsa på voyageoftheworld.com