När ska du skaffa ett riktigt jobb? Det är en fråga som inte längre ställs när jag berättar att jag är frilansare.

Däremot var det något jag stötte på flera gånger under mina första år som egenföretagare. Att vara frilansare ansågs vara något ’mittemellan’ eller ett nödvändigt ont på väg mot något annat. Kanske för att jag var yngre (jag startade mitt första företag när jag var 23 år), eller kanske för att acceptansen för frilans- och gigekonomin har växt på senare år.

För gigekonomin växer. Det är något som de flesta forskare och rapporter är överens om. Det blir fler människor som jobbar uppdragsbaserat. Vissa är plattformsarbetare, och får sina uppdrag via olika appar. Andra är egenanställda och fakturerar med hjälp av egenanställningsföretag. En stor skara är även egenföretagare, och driver egna bolag som EF eller AB. Vissa väljer den här tillvaron, och andra tvingas in i den.

I takt med digitaliseringens framväxt finns giggarna i de flesta branscher. Från IT och kommunikation, till transporter, barnpassning, administration, ekonomi, juridik, ja även sjukvård som idag erbjuds via olika appar och på uppdrag.

När vi pratar svensk arbetsmarknad så måste vi också prata gigekonomi. Vi måste prata om att den enda normen inte längre är en tillsvidareanställning. Vi måste uppmärksamma att samhället och den svenska modellen, som just utgår från den traditionella tillsvidareanställningen, inte är anpassat för alla de personer som jobbar uppdragsbaserat. En grupp som når runt en miljon arbetare enligt vissa rapporter.

I onsdags satt jag med i en panel arrangerad av Swedish JobTech för att diskutera ’hur påverkar gigjobben svensk arbetsmarknad?’. Med i panelen fanns även Adrian Adermon, forskare på IFAU, Stephen Schad, Ordförande Invoicery Group (däri Frilans Finans), och Johan Grönvall, VD för Wolt i Sverige. Maria Mattsson Mähl modererade.

Vi konstaterade att gigekonomin växer. Adrian lyfte spännande, skrämmande forskning kopplat till frågan om gigjobb kan ses som instegsjobb för de som står långt från arbetsmarknaden, och där det visat sig att erfarenhet av gigjobb inte ökar möjligheten att komma på arbetsintervju för den med arabiskklingande namn. Vi pratade om människors längtan efter flexibilitet, men samtida behov av trygghet. Vi pratade om de som vill, men även de som tvingas in i en uppdragsbaserad arbetstillvaro. Och vi konstaterade att det behövs större tag på systemnivå för att säkra en tryggare tillvaro för dem som jobbar på andra sätt än genom en tillsvidareanställning. Hur definieras ens vad ett jobb är idag, av samhället?

🎥 Samtalet går att se i efterhand här:

För den som vill fortsätter jag och vi mer än gärna dialogen kring hur vi hittar hållbara vägar framåt för gigekonomin och alla som jobbar inom den i Sverige. De områden jag tror vi behöver fokusera på är: matchning, trygghet och livslångt lärande.