Vad är det som kommer göra en region attraktiv i framtiden – för individer och näringslivet? I förra veckan var jag på Reglabs årskonferens i Umeå, ett forum för lärande om regional utveckling, som drivs av Sveriges alla regioner, SKL, Tillväxtverket och Vinnova. Diskussioner under dagen handlade om hur man som region ska tänka långsiktigt för att skapa en plats som attraherar människor att vilja leva, bo och verka.

Jag var inbjuden som talare och representant för Svenska Nomader, med utgångspunkten att när arbete blir platsoberoende och går att sköta på distans så blir den fysiska platsen viktig på andra sätt. Om vi inte nödvändigtvis måste befinna oss i storstäderna för att utföra jobbet där, vilka orter är det då vi väljer att bosätta oss på för att leva?

Jag deltog i ett samtal med Jens Sörvik från Tillväxtverket som fokuserar på regional spets och Christine Hudson, seniorprofessor Umeå universitet som forskat kring varför regioner måste attrahera unga kvinnor för att överleva. Samtalet handlade om människors längtan efter frihet och flexibilitet, och där den digitala nomaden användes som exempel för att visa på en grupp människor som reser jorden runt och jobbar därifrån de känner sig mest motiverade och engagerade. Digital nomad-hubbar har bildats på Bali i Indonesien, Chiang Mai i Thailand, Da Nang i Vietnam och Medellin i Colombia, för att nämna några exempel. Här finns en hel infrastruktur för distansarbetaren, med allt från co-living och co-working spaces till en community att komma och bli en del av. Diskussionen handlade om huruvida man skulle kunna skapa liknande platser på orter runtom i Sverige, men samtidigt ta tillvara på varje plats unika regionala spets för att bli autentiskt. En hub i Jämtland där man istället för en smoothiebar hade en kallgröt-bar att äta frukost ifrån, där morgonyogan byts ut mot längdskidåkning eller fjällvandring och där lägerelden på stranden när solen gått ner istället blir till en tur upp på fjället för att se norrsken.

Under dagen hörde jag också Martin Kruse som är framtidsanalytiker på Copenhagen Institute for Future Studies tala om att vi inte kan säga något om framtiden, men vi kan förutspå olika scenarion. Han talade om vikten att skapa smarta städer där experimenterande måste vara en nyckel för att driva förändringar framåt – öppen urban data, plats för co-creation och bra innovativa ledare som driver processen framåt.

Oskar Njajta Östergren, en av producenterna bakom Sameblod, talade om det nordiska urfolket i Sápmi och deras historia. Han bjöd in regioner att satsa mer på samer och samekultur för att ta bättre tillvara på den historia och den kunskap som finns uppe i norr.

Jag fick också äran att vara med och avsluta dagen med reflektioner på samma scen, tillsammans med Gunilla Nordlöf, Generaldirektor på Tillväxtverket, Katrien Vanhaverbeke, sektionschef för lokal och regional utveckling på Sveriges kommuner och landsting, och Andreas Capilla, regionutvecklingsdirektör i Region Östergötland. Alla hade som uppgift att ta med en bild som representerade vad vi trodde att en attraktiv plats skulle vara år 2050. Gunilla hade med en bild på en röd stuga på månen, och pratade om att många idag talar om möjligheten att åka och bo i rymden och kolonisera nya planeter. Samtidigt visar studier att det dagens ungdomar längtar efter är familj, ett fint hus och ett stimulerande jobb. Kanske är de mänskliga behov bestående oavsett den tekniska utvecklingen. Andreas hade bett sin 8-åring om hjälp med uppgiften, som glatt hade svarat ”i framtiden kommer bilar flyga”. Sonen påpekade också att vi i framtiden kommer behöva jobba mindre, och därför blir vänner viktigare. Catherine utgick från det vi faktiskt kan säga om framtiden, nämligen hur Sverige demografi kommer att förändras, med olika ålderskurvor som blir en utmaning framåt, och är något som varje region bör beakta vid planering av framtiden. Själv hade jag med en bild på en mötesplats – en anonym plats någonstans i världen. Min tes är att vi i framtiden kommer att jobba mindre och samtidigt inte vara beroende av en precis plats som vi måste jobba ifrån. Mötesplatser blir viktigare knytpunkter för att komma och arbeta ifrån, träffa andra och tillhöra ett sammanhang. Men det som verkligen lockar är det som ligger utanför mötesplatsens väggar, vare det en pulserande storstad, ett grönt fjäll eller en strand i Asien. När vi jobbar mindre kommer det som sker utanför arbetsplatsen att vara det som verkligen attraherar oss – oavsett om det handlar om fritidsaktivitet, vänner, äventyr eller natur och lugn.

Under middagen uppträdde Natalie Carrion med sitt band från Umeå. Hennes musik var magisk och talade också om samerna och deras historia. Ett varmt tips är att lyssna på hennes musik på Spotify.

Vad är en attraktiv plats i framtiden? Det var den fråga som genomsyrade hela konferensen. Jag tror att en attraktiv plats är någonstans dit man kan komma som utomstående men direkt känna att man är del av en större gemenskap och ett sammanhang. En plats där både lokalbefolkning och tillfälliga besökare kommer samman för att samskapa och samarbeta med varandra på olika projekt och dialoger. Om man i Sverige kan etablera innovativa hubbar och makerspaces som bjuder in och välkomnar samskapande, då tror jag att vi kan etablera liknande digital nomad-hubbar även i Sverige – som både attraherar människor nationellt och internationellt.

Tack till alla deltagare och talare för spännande insikter, tankar och framtidsutsikter under dagen. Och ett varmt tack till Reglab, och särskilt Karin Botås, för att jag fick en möjlighet att vara en del av det här sammanhanget.